SvD har idag en intressant artikel där tre partiveteraner från (s), (mp) och (v) kommenterar de rödgröna partiernas samarbetssvårigheter.
Dessa punkter tas upp i artikeln som kvardröjande problem för att få till stånd ett trovärdigt regeringsalternativ till vänster:
1) Vänsterpartiets brist på trovärdighet som samarbetspartner:
Det är inte en seriös samarbetspartner, vilket partiets agerande åren 1998-2006 visat.
2) Vänsterpartiet vill inte att acceptera budgetregler:
"Vänsterpartiet har alltid haft dubbelt så mycket pengar som alla andra när de har gått in i diskussionerna", menar miljöpartiets Lennart Olsen.
3) Vänsterpartiet vill möjligen inte ens vara med:
Artikeln menar att en del socialdemokrater och miljöpartister är övertygande om att vänsterpartiet bara försöker få det att se ut som att det seriöst försöker nå en lösning men egentligen bara vill vinna eget väljarstöd, men det hävdar, förutsebart nog, vänsterns representant Mats Einarsson inte är fallet.
4) Miljöpartiet vill inte ha med vänsterpartiet medan socialdemokraterna är ambivalenta:
Miljöpartiets representant menar att om de släpper in vänsterpartiet så blir det svårare att attrahera väljare i den svenska politiska mittfåran, detta eftersom ett rödgrönt regeringsalternativ då genom detta samarbete skulle positionera sig ännu längre till vänster i jämförelse med de senaste valen.
5) Innehållet i budgeten:
"S och mp accepterar i stort sett regeringens skattesänkningar, medan v säger nej och dessutom vill ha en mer expansiv budget".
6) Bristande personkemi:
"Den är inte så strålande", medger vänsterns Mats Einarsson. Dessutom står den i stark kontrast till hur väl Alliansens personkemi fungerar.
De rödgröna har helt klart mycket att reda upp sinsemellan innan de ens kan komma fram med ett regeringsalternativ värt namnet. Låt oss ge dem ytterligare betänketid fram till valet 2014.
Mer om detta ämne:
När ord och handling skär sig (2008-11-19)
Den rödgröna förvirringen består inför 2010 (2008-11-15)
söndag 23 november 2008
onsdag 19 november 2008
När ord och handling skär sig
Den rödgröna samarbetssåpan visade idag ytterligare ett tragisk avsnitt.
Denna gång fick vi ett intressant exempel på hur politisk samarbetsretorik och faktiskt agerande kan skära sig.
Som jag tidigare har skrivit verkar (s) och (mp) vilja ge oss intrycket att de för seriösa samarbetssamtal med (v).
Idag kan vi läsa i såväl DN som SvD att Sahlin och duon Wetterstrand/Eriksson är ute på gemensamt studiebesök i röda Norrbotten för att sälja in sitt samarbete bland de lokala fackpamparna, vilka liksom idag även tidigare uttalat sin skepsis kring samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet.
Samtidigt är Ohly, mitt under pågående finanskris, på resa i Kurdistan.
Symboliken i detta kunde inte vara tydligare: (s) och (mp) gör saker ihop medan (v) befinner sig långt ute i periferin.
Trots denna symbolik känner uppenbarligen Sahlin sig tvungen att med ord blidka den interna oppositionen genom att säga att samtalen med (v) nu, till skillnad från tidigare, är konstruktiva.
Miljöpartiets Peter Eriksson vill däremot inte ens säga att de vill ha med vänsterpartiet i samarbetet, vilket ju knappast bådar gott för utsikterna för att de tre rödgröna partierna i vänsterblocket ens ska kunna komma överens om ett regeringsalternativ.
Läs mer: SvD, SvD, DN
Mer om detta ämne:
Den rödgröna förvirringen består inför 2010 (2008-11-15)
Denna gång fick vi ett intressant exempel på hur politisk samarbetsretorik och faktiskt agerande kan skära sig.
Som jag tidigare har skrivit verkar (s) och (mp) vilja ge oss intrycket att de för seriösa samarbetssamtal med (v).
Idag kan vi läsa i såväl DN som SvD att Sahlin och duon Wetterstrand/Eriksson är ute på gemensamt studiebesök i röda Norrbotten för att sälja in sitt samarbete bland de lokala fackpamparna, vilka liksom idag även tidigare uttalat sin skepsis kring samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet.
Samtidigt är Ohly, mitt under pågående finanskris, på resa i Kurdistan.
Symboliken i detta kunde inte vara tydligare: (s) och (mp) gör saker ihop medan (v) befinner sig långt ute i periferin.
Trots denna symbolik känner uppenbarligen Sahlin sig tvungen att med ord blidka den interna oppositionen genom att säga att samtalen med (v) nu, till skillnad från tidigare, är konstruktiva.
Miljöpartiets Peter Eriksson vill däremot inte ens säga att de vill ha med vänsterpartiet i samarbetet, vilket ju knappast bådar gott för utsikterna för att de tre rödgröna partierna i vänsterblocket ens ska kunna komma överens om ett regeringsalternativ.
Läs mer: SvD, SvD, DN
Mer om detta ämne:
Den rödgröna förvirringen består inför 2010 (2008-11-15)
lördag 15 november 2008
Den rödgröna förvirringen består inför 2010
Förvirringen i försöken till samarbete mellan de rödgröna partierna inför valet 2010 fortsätter.
Sahlins tidigare starka ställning i kraft av höga opinionssiffror har kraftigt försvagats i takt med hennes partis ras i opinionsmätningarna, något som tillsammans med (v):s ökning i mätningarna ger samtalen mellan (s), (mp) och (v) en ny dynamik.
Sahlin vs. Ohly, partiledare med olika målsättningar
Ohly känner vind i seglen, men måste rimligtvis inse att hans partis agerande skadar utsikterna för ett rödgrön maktövertagande 2010. Frågan är dock vad han kommer att prioritera: valseger eller det egna partiets renlärighet.
Thomas Gür (SvD) skriver intressant om denna situation:
"Grundtipset är att Sahlin måste kapa banden med Ohly, eftersom både hon och miljöpartiets ledning vet att vänsterpartiet inte kan bli en seriös koalitionspartner. I valet mellan att ta ansvar och riskera att bli impopulär eller att stå utanför och vinna röster på ansvarslös missnöjespolitik, brukar ytterlighetspartier ofta välja det senare.
Men om Sahlin kastar ut Ohly i kylan, där han enligt henne uppenbarligen hör hemma, kommer hon att gå tillbaka till samma position som hon under förnedrande former tvingades backa ifrån. Hon kommer då i bästa fall att gå försvagad ur en maktkamp med Ohlysympatisörerna i socialdemokratins egna led. Och utan en sådan maktkamp, men med ytterligare en reträtt i bagaget, kommer hon att framstå som svagare ändå."
Även jag tror att Sahlin, Ohly & co har målat in sig i ett hörn. De rödgröna är belastade av såväl (v):s status som ett missnöjesparti på vänsterkanten som (s) kultur av minoritetsregerande. Frågan är om det inte kommer att krävas ytterligare en mandatperiod med Alliansen förrän de rödgröna i opposition förmår att samla sig i ett trovärdigt regeringsalternativ (om det ens då kommer att vara möjligt).
Vänsterns agerande är skadligt. Visserligen ser jag hellre en Alliansregering även från 2010, men om den skulle förlora valet 2010 så vill jag att den nuvarande oppositionen i regeringsställning ska ta sitt ansvar för landets bästa. Vad vi nu ser hända mellan de rödgröna partierna bådar inte gott för Sverige om Alliansen inte vinner 2010.
Sahlins ställning som partiledare
Tommy Rydfeldt ifrågastätter vad som kommer att hända i (s):s ledning till följd av dalande siffror över partiets opinionsstöd och Sahlins minskande popularitet:
"Vad händer om alliansen går om trekanten i opinionen? Och dessutom drar ifrån?
Hur säkert sitter då Mona Sahlin? Med tanke på att hon från början hade många emot sig sitter hon lösare än någon annan (s) ledare före henne.
Kommer hon inte bara bli första partiledare som inte blev statsminister utan den första som aldrig fick leda sitt parti i ett val?"
Eftersom Sahlins chanser att kunna presentera ett samlat regeringsalternativ inför 2010 tycks små, särskilt efter det att Alliansen suttit still i båten medan havet stormat medan de rödgröna träter inbördes, är det rent av troligt att (s):s partiledare kommer att finna sitt parti i opposition även efter valet.
Problemet för (s) vad gäller ledarskapsfrågan är att även om Sahlin har ifrågasatts internt av delar av partiet så går hon från en situation där hennes parti haft stort opinionsstöd till att tappa i stöd. Att i detta läge byta ut henne skulle ytterligare försvaga partiet inför valet eftersom väljarna vill ha en stabil ledning av landet i orostider. Inte nog med att avsaknaden av ett tydligt rödgrönt alternativ kommer att vara en belastning, väljer (s) att byta ut Sahlin så vore det att skapa ytterligare ett stort trovärdighetsproblem inför 2010. Avsaknaden av självklara ledaralternativ inom (s) gör knappast saken bättre. Fel tidpunkt för ledarbyte med andra ord.
Mina förutsägelser vad gäller de rödgröna partierna inför 2010
Vad de ej partitrogna väljare som överväger att rösta på dem vill ha från oppositionen i detta läge är ett trovärdigt alternativ till Alliansen: man vill se dem kompromissa sig fram till en motsvarighet till Alliansen i opposition.
Vikten av att samarbeta i tider av ekonomisk oro skadar de rödgröna oppositionspartierna kollektivt i opinionen. På vissa punkter kommer dessa partier att komma överens och lansera detta som mer än det är värt. Exakt vad väljarna har att vänta av en rödgrön regering, inklusive hur ministerposter kommer att fördelas, kommer inte att vara tydligt inför 2010 års val, vilket kommer att skada dem, men är det bästa de kunnat uppnå.
Sahlin sitter kvar fram till valet, men kickas om man inte lyckas får tillräckligt underlag för regering efter valet. Ohly sitter stabilt vid rodret för ett vänsterparti med ökat väljarstöd, men som ifrågasätts utifrån. Miljöpartiet kommer varken att gå upp eller ner i opinionen då det har bundit sig vid (s): missnöjda (s)-väljare går till (v), (sd) eller Allianspartierna.
Läs mer: SvD
Sahlins tidigare starka ställning i kraft av höga opinionssiffror har kraftigt försvagats i takt med hennes partis ras i opinionsmätningarna, något som tillsammans med (v):s ökning i mätningarna ger samtalen mellan (s), (mp) och (v) en ny dynamik.
Sahlin vs. Ohly, partiledare med olika målsättningar
Ohly känner vind i seglen, men måste rimligtvis inse att hans partis agerande skadar utsikterna för ett rödgrön maktövertagande 2010. Frågan är dock vad han kommer att prioritera: valseger eller det egna partiets renlärighet.
Thomas Gür (SvD) skriver intressant om denna situation:
"Grundtipset är att Sahlin måste kapa banden med Ohly, eftersom både hon och miljöpartiets ledning vet att vänsterpartiet inte kan bli en seriös koalitionspartner. I valet mellan att ta ansvar och riskera att bli impopulär eller att stå utanför och vinna röster på ansvarslös missnöjespolitik, brukar ytterlighetspartier ofta välja det senare.
Men om Sahlin kastar ut Ohly i kylan, där han enligt henne uppenbarligen hör hemma, kommer hon att gå tillbaka till samma position som hon under förnedrande former tvingades backa ifrån. Hon kommer då i bästa fall att gå försvagad ur en maktkamp med Ohlysympatisörerna i socialdemokratins egna led. Och utan en sådan maktkamp, men med ytterligare en reträtt i bagaget, kommer hon att framstå som svagare ändå."
Även jag tror att Sahlin, Ohly & co har målat in sig i ett hörn. De rödgröna är belastade av såväl (v):s status som ett missnöjesparti på vänsterkanten som (s) kultur av minoritetsregerande. Frågan är om det inte kommer att krävas ytterligare en mandatperiod med Alliansen förrän de rödgröna i opposition förmår att samla sig i ett trovärdigt regeringsalternativ (om det ens då kommer att vara möjligt).
Vänsterns agerande är skadligt. Visserligen ser jag hellre en Alliansregering även från 2010, men om den skulle förlora valet 2010 så vill jag att den nuvarande oppositionen i regeringsställning ska ta sitt ansvar för landets bästa. Vad vi nu ser hända mellan de rödgröna partierna bådar inte gott för Sverige om Alliansen inte vinner 2010.
Sahlins ställning som partiledare
Tommy Rydfeldt ifrågastätter vad som kommer att hända i (s):s ledning till följd av dalande siffror över partiets opinionsstöd och Sahlins minskande popularitet:
"Vad händer om alliansen går om trekanten i opinionen? Och dessutom drar ifrån?
Hur säkert sitter då Mona Sahlin? Med tanke på att hon från början hade många emot sig sitter hon lösare än någon annan (s) ledare före henne.
Kommer hon inte bara bli första partiledare som inte blev statsminister utan den första som aldrig fick leda sitt parti i ett val?"
Eftersom Sahlins chanser att kunna presentera ett samlat regeringsalternativ inför 2010 tycks små, särskilt efter det att Alliansen suttit still i båten medan havet stormat medan de rödgröna träter inbördes, är det rent av troligt att (s):s partiledare kommer att finna sitt parti i opposition även efter valet.
Problemet för (s) vad gäller ledarskapsfrågan är att även om Sahlin har ifrågasatts internt av delar av partiet så går hon från en situation där hennes parti haft stort opinionsstöd till att tappa i stöd. Att i detta läge byta ut henne skulle ytterligare försvaga partiet inför valet eftersom väljarna vill ha en stabil ledning av landet i orostider. Inte nog med att avsaknaden av ett tydligt rödgrönt alternativ kommer att vara en belastning, väljer (s) att byta ut Sahlin så vore det att skapa ytterligare ett stort trovärdighetsproblem inför 2010. Avsaknaden av självklara ledaralternativ inom (s) gör knappast saken bättre. Fel tidpunkt för ledarbyte med andra ord.
Mina förutsägelser vad gäller de rödgröna partierna inför 2010
Vad de ej partitrogna väljare som överväger att rösta på dem vill ha från oppositionen i detta läge är ett trovärdigt alternativ till Alliansen: man vill se dem kompromissa sig fram till en motsvarighet till Alliansen i opposition.
Vikten av att samarbeta i tider av ekonomisk oro skadar de rödgröna oppositionspartierna kollektivt i opinionen. På vissa punkter kommer dessa partier att komma överens och lansera detta som mer än det är värt. Exakt vad väljarna har att vänta av en rödgrön regering, inklusive hur ministerposter kommer att fördelas, kommer inte att vara tydligt inför 2010 års val, vilket kommer att skada dem, men är det bästa de kunnat uppnå.
Sahlin sitter kvar fram till valet, men kickas om man inte lyckas får tillräckligt underlag för regering efter valet. Ohly sitter stabilt vid rodret för ett vänsterparti med ökat väljarstöd, men som ifrågasätts utifrån. Miljöpartiet kommer varken att gå upp eller ner i opinionen då det har bundit sig vid (s): missnöjda (s)-väljare går till (v), (sd) eller Allianspartierna.
Läs mer: SvD
tisdag 11 november 2008
Ohly går för långt om vigseltvång
Vänsterpartiets Lars Ohly gör idag klart i flera intervjuer att hans parti vill ta ifrån trossamfund vigselrätten om dessa inte genomför samkönade vigslar, detta även om en sådan samkönad vigsel skulle gå tvärt emot den tro varpå trossamfundet vilar.
Jag delar Lars Ohlys vilja (och på denna punkt instämmer den överväldigande majoriteten av riksdagens ledamöter från höger till vänster) att få samkönade relationer att likställas inför lagen med särkönade, men att som Ohly vill påtvinga trossamfund att handla utifrån denna åsikt är att gå för långt. Den viktiga distinktion som man måste göra här är att den enskilda människan tvingas leva med lagstiftningen medan man kan välja att gå ur ett trossamfund om man inte delar de uppfattningar som organisationen bygger på.
Att man utifrån en religiös grund inom vissa trossamfund gör skillnad på olika typer av relationer är en del av det paket som man accepterar när man går med i en sådan organisation; accepterar man det inte så finns det i vårt relativt fria samhälle trossamfund som har en annan inställning, om man nu är religiöst lagd.
Eftersom vi i Sverige har tvångsmedlemskap i religiösa organisationer lika lite som i andra frivilliga organisationer kan man fråga sig om man inför sin samkönade vigsel inte borde ta sig en tankeställare kring om man delar sitt trossamfunds inställning i frågan snarare än att uppröras över att organisationen följer sina trossatser. Eller skulle Lars Ohly även åberopa diskriminering om han som vuxen man inte får gå med i flickscouterna?
Läs mer: SvD, DN, Sydsvenskan, Realtid, VK
Jag delar Lars Ohlys vilja (och på denna punkt instämmer den överväldigande majoriteten av riksdagens ledamöter från höger till vänster) att få samkönade relationer att likställas inför lagen med särkönade, men att som Ohly vill påtvinga trossamfund att handla utifrån denna åsikt är att gå för långt. Den viktiga distinktion som man måste göra här är att den enskilda människan tvingas leva med lagstiftningen medan man kan välja att gå ur ett trossamfund om man inte delar de uppfattningar som organisationen bygger på.
Att man utifrån en religiös grund inom vissa trossamfund gör skillnad på olika typer av relationer är en del av det paket som man accepterar när man går med i en sådan organisation; accepterar man det inte så finns det i vårt relativt fria samhälle trossamfund som har en annan inställning, om man nu är religiöst lagd.
Eftersom vi i Sverige har tvångsmedlemskap i religiösa organisationer lika lite som i andra frivilliga organisationer kan man fråga sig om man inför sin samkönade vigsel inte borde ta sig en tankeställare kring om man delar sitt trossamfunds inställning i frågan snarare än att uppröras över att organisationen följer sina trossatser. Eller skulle Lars Ohly även åberopa diskriminering om han som vuxen man inte får gå med i flickscouterna?
Läs mer: SvD, DN, Sydsvenskan, Realtid, VK
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)