Mp:s stadgar - en tidsinställd bomb för de rödgröna?

Per Gudmundson skriver idag en ledare i SvD om hur miljöpartiets stadgar kan komma att ställa till det för en eventuell rödgrön regering efter valet.

Gudmundsons tes är att miljöpartiets bestämmelser om att deras representanter inte "får inneha en plats i något organ i riksorganisationen längre än nio år i följd" kommer att bli något av en tidsinställd bomb för de rödgröna. Detta i och med att såväl Maria Wetterstrand som Peter Eriksson, båda valda år 2002, kommer att slå i detta nioårstak år 2011, ett år efter valet. Som en följd av detta menar Gudmundson att de krafter inom miljöpartiet som har varit, och är, skeptiska till samarbetet med socialdemokraterna vid denna tidpunkt kommer att orsaka oreda i en eventuell rödgrön regering.

Även om sådana krafter givetvis existerar inom miljöpartiet så verkar det inte givet att Wetterstrand/Eriksson kommer att utmanövreras i och med att de måste lämna sina platser som språkrör och att en ny, mer radikal, ledarduo kommer att dominera partiet. Vid en eventuell rödgrön valseger 2010 borde ju Wetterstrand och Eriksson kunna göra något av en Leijonborg/Björklund, dvs. de avgående språkrören intar ministerposter och förblir krafter att räkna med i partiets ledarskikt medan de lämnar över det formella partiledarskapet till andra förmågor. Rimligen är en sådan lösning i såväl miljöpartiets som de röda partiernas intresse.

Uppdatering: Två statsvetare ger Gudmundson rätt om att språkrörsbytet ökar osäkerheten kring de rödgröna. Peter Eriksson och miljöpartiets partisekreterare vill tona ner betydelsen av språkrörsbytet medan Birger Schlaug menar att partiet kan komma att välja mer radikala språkrör om de rödgröna förlorar valet.

Uppdatering 2: Mona Sahlin ekar via sin pressekreterare min invändning om distinktionen mellan språkrör och ministerposter, komplett med exemplet Leijonborg/Björklund.


Mer om detta ämne:
De ofrivilligas allians (2008-12-14)
De rödgröna enas om att enas, litegrann i alla fall (2008-12-08)
Intressant om de rödgröna samarbetssvårigheterna (2008-11-23)
När ord och handling skär sig (2008-11-19)
Den rödgröna förvirringen består inför 2010 (2008-11-15)

De ofrivilligas allians

Missa inte P J Anders Linders krönika om de rödgröna i SvD. Han bjuder bland annat på följande formulering:

"De rödgröna är inget frivilligt projekt. Social­demokraterna må till sist ha insett att man inte får majoritet på egen hand, men man gillar det inte. Mp trivs hyggligt med s men är djupt misstänksamt mot vänsterpartiet, som i sin tur är djupt misstänksamt mot allt som doftar kompromiss och realism. Allt låter som löpsedlar om Bonde söker fru.

Allians för Sverige möttes av själa-­ g­lada reaktioner från det borger­liga Sverige. Vänstersveriges reaktioner på de rödgröna påminner mer om hur det brukade låta i klassrummet på mellan­stadiet när fluortanten knackade på."


Mer om detta ämne:
De rödgröna enas om att enas, litegrann i alla fall (2008-12-08)
Intressant om de rödgröna samarbetssvårigheterna (2008-11-23)
När ord och handling skär sig (2008-11-19)
Den rödgröna förvirringen består inför 2010 (2008-11-15)

De rödgröna enas om att enas, litegrann i alla fall

"Det är väl roligt att de rödgröna har kunnat enats om att, öh, kunna enas."
- Signaturen "Zippo" kommenterar i SvD


Ytterligare pärlor:

"Vi har hela tiden haft som mål med ett trepartisamarbete, vänsterpartiet borde gett besked om att de godtar budgetreglerna tidigare."
- Mona Sahlin (s) i SvD

Inte ens nu när (v) har gett med sig och man ska vara kompisar tycks Mona Sahlin alltså kunna gräva ner stridsyxan.


"De ville ge besked så snart som möljigt eftersom [osäkerheten] i regeringsfrågan har skadat hela det rödgröna blocket, som också har gått tillbaka den senaste månaden sen s- och mp [samarbetet] sprack. Jag tror de kände en press att presentera det här snabbt."
- Göran Eriksson och Emma Johannisson kommenterar i SvD


"De tre partiernas planer med arbetsgrupper och gemensamt "regeringsprogram" ser nu ut som en kopia på den borgerliga alliansens upplägg inför valet 2006. Men med den stora skillnaden att samtliga väljare vet att det här är obekväma sängkamrater."
- Henrik Brors kommenterar i DN


"Vi får se hur länge det håller i sig, men i går var man i alla fall väldigt rättfram i Mona Sahlins parti: En röst på oss är en röst på vänsterpartiet. En röst för socialdemokraterna 2010 är en röst för vänsterpartistiska ministrar.

Vilka frågor ska v-statsråden få ansvar för om det skulle bli maktskifte? Blir det försvaret? Eller rättsfrågorna? Eller skolan? Ska det rentav bli statens finanser och skatterna? För det verkar besvärligt för s att ge utrikesdepartementet till ett parti som bara häromdagen gav tydligt besked om att Sverige bör lämna EU-samarbetet."
- PJ Anders Linders blogg i SvD


Slutligen...

Det ska bli intressant att se vilka eftergifter som (s) och (mp) härnäst kommer att behöva göra för att kompensera (v) för att Ohly nu kröp till korset för att få till en valsamverkan.

Vad vi i dagsläget kan konstatera är att Lars Ohly har börjat bre ut sig på allvar, på bekostnad av Sahlin och de båda språkrören. Även om vänsterpartister kortsiktigt kan glädja sig åt detta bör det även välkomnas av Sveriges mitten- och högerväljare. Detta eftersom det med all önskvärd tydlighet visar att den vänsterkonstellation som (s), (v) och (mp) nu ställer väljarna inför ligger tydligt till vänster om det regeringsalternativ som socialdemokraterna gått till val på under de senaste valen.

Läs mer: DN, DN, DN, DN Ledare Tommy Rydfeldt


Mer om detta ämne:
Intressant om de rödgröna samarbetssvårigheterna (2008-11-23)
När ord och handling skär sig (2008-11-19)
Den rödgröna förvirringen består inför 2010 (2008-11-15)

Obamas metoder testas av fp-kandidat i uppförsbacke

I SvD kan vi idag läsa en artikel om en svensk politiker, Peter Lowe (fp), som kandiderar till Europaparlamentet och som försöker ta efter Barack Obamas taktik från presidentvalet att söka många små donationer från sympatisörer.

I Lowes fall är det tänkt att det ska ske via SMS, där varje donations-SMS lär innebära en donation av en euro till hans personvalskampanj.

Ett uppenbart hinder i vägen för Lowes kampanj är att folk troligen inte kommer att vilja donera pengar (ens en euro) till en för dem okänd politiker. Exakt hur hans kampanj skiljer sig från de övriga alternativen på partiets valsedel är inte uppenbart från artikeln, då hans profil verkar vara så gott som identisk med hur väljare ser på resten folkpartiet: EU-positivt och för ett införande av euron.

Enligt Lowe, som inte ens finns med på folkpartiets valsedel, kan det komma att krävas att så många som 20 000 folkpartistiska väljare ska ge honom personvalskryss i valet för att han ska kunna bli vald. SMS-kampanjen lär i dagsläget ha genererat blygsamma 50-60 euro. Hur många euro krävs för att generera ett personvalskryss? Hur många euro krävs för 20 000 kryss?

Vad säger Google om Peter Lowe?
Ett tips till Peter Lowe, som i artikeln talar sig varm om en gräsrotsrörelse på Internet, är att se till att ranka högst i Google på sökorden "peter lowe", så att potentiella sympatisörer kan hitta information om hans ståndpunkter. En snabb sökning leder förvisso till några artiklar där Lowe figurerar, men åtminstone de två första resultatsidorna inkluderar inte någon personlig kampanjsajt. Däremot visar det sig att det finns en adress, www.peterlowe.se, som skickar besökaren till Lowes personliga sida på www.folkpartiet.se.

Då många med mig vänder sig till Google i första hand för att hitta en sida som man inte på förhand vet adressen till borde det i dagsläget vara en självklarhet att en person som driver personvalskampanj ser till att vara väl synlig i Google. Varför inte utveckla en kampanjsida på www.peterlowe.se, när man ändå tycks äga den domänen?

Och Wikipedia?
Inte heller Wikipedia känner Peter Lowe.

Slutsatser
Donationer via SMS till personvalskampanjer kan säkert vara ett lyckat verktyg för insamling, men då gäller det ju att man får upp en viss volym. Den stora fördelen med denna insamlingsform är att det är väldigt lätt att donera, varför även personer som inte är djupt engagerade i kandidaten kan tänkas donera.

Med tanke på de svåröverkomliga hinder som det svenska systemet för personval har är det dock i en brant uppförsbacke som kandidater utanför partiernas valsedlar som vill in.

Henrik Brors om utvecklingen mot ett tvåpartisystem

DN:s inrikespolitiske analytiker Henrik Brors har skrivit en intressant kolumn där tesen är att Sverige går mot ett de facto tvåpartisystem, där partier som profilerar sig för hårt inom respektive "block" bestraffas av väljarna.

Ur Brors kolumn:

"I opinionsmätningar säger en stor majoritet att de vill se blocköverskridande uppgörelser - om finanskrisen, om energifrågorna, om skolpolitiken osv. Men det verkar bara gälla i teorin. När ett parti bryter med sitt politiska block blir straffet från väljarna mycket hårt. Väljarna driver därmed fram ett inofficellt tvåpartisystem."

Intressant om de rödgröna samarbetssvårigheterna

SvD har idag en intressant artikel där tre partiveteraner från (s), (mp) och (v) kommenterar de rödgröna partiernas samarbetssvårigheter.

Dessa punkter tas upp i artikeln som kvardröjande problem för att få till stånd ett trovärdigt regeringsalternativ till vänster:

1) Vänsterpartiets brist på trovärdighet som samarbetspartner:
Det är inte en seriös samarbetspartner, vilket partiets agerande åren 1998-2006 visat.

2) Vänsterpartiet vill inte att acceptera budgetregler:
"Vänsterpartiet har alltid haft dubbelt så mycket pengar som alla andra när de har gått in i diskussionerna", menar miljöpartiets Lennart Olsen.

3) Vänsterpartiet vill möjligen inte ens vara med:
Artikeln menar att en del socialdemokrater och miljöpartister är övertygande om att vänsterpartiet bara försöker få det att se ut som att det seriöst försöker nå en lösning men egentligen bara vill vinna eget väljarstöd, men det hävdar, förutsebart nog, vänsterns representant Mats Einarsson inte är fallet.

4) Miljöpartiet vill inte ha med vänsterpartiet medan socialdemokraterna är ambivalenta:
Miljöpartiets representant menar att om de släpper in vänsterpartiet så blir det svårare att attrahera väljare i den svenska politiska mittfåran, detta eftersom ett rödgrönt regeringsalternativ då genom detta samarbete skulle positionera sig ännu längre till vänster i jämförelse med de senaste valen.

5) Innehållet i budgeten:
"S och mp accepterar i stort sett regeringens skattesänkningar, medan v säger nej och dessutom vill ha en mer expansiv budget".

6) Bristande personkemi:
"Den är inte så strålande", medger vänsterns Mats Einarsson. Dessutom står den i stark kontrast till hur väl Alliansens personkemi fungerar.

De rödgröna har helt klart mycket att reda upp sinsemellan innan de ens kan komma fram med ett regeringsalternativ värt namnet. Låt oss ge dem ytterligare betänketid fram till valet 2014.


Mer om detta ämne:
När ord och handling skär sig (2008-11-19)
Den rödgröna förvirringen består inför 2010 (2008-11-15)

När ord och handling skär sig

Den rödgröna samarbetssåpan visade idag ytterligare ett tragisk avsnitt.

Denna gång fick vi ett intressant exempel på hur politisk samarbetsretorik och faktiskt agerande kan skära sig.

Som jag tidigare har skrivit verkar (s) och (mp) vilja ge oss intrycket att de för seriösa samarbetssamtal med (v).

Idag kan vi läsa i såväl DN som SvD att Sahlin och duon Wetterstrand/Eriksson är ute på gemensamt studiebesök i röda Norrbotten för att sälja in sitt samarbete bland de lokala fackpamparna, vilka liksom idag även tidigare uttalat sin skepsis kring samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet.

Samtidigt är Ohly, mitt under pågående finanskris, på resa i Kurdistan.

Symboliken i detta kunde inte vara tydligare: (s) och (mp) gör saker ihop medan (v) befinner sig långt ute i periferin.

Trots denna symbolik känner uppenbarligen Sahlin sig tvungen att med ord blidka den interna oppositionen genom att säga att samtalen med (v) nu, till skillnad från tidigare, är konstruktiva.

Miljöpartiets Peter Eriksson vill däremot inte ens säga att de vill ha med vänsterpartiet i samarbetet, vilket ju knappast bådar gott för utsikterna för att de tre rödgröna partierna i vänsterblocket ens ska kunna komma överens om ett regeringsalternativ.

Läs mer: SvD, SvD, DN


Mer om detta ämne:
Den rödgröna förvirringen består inför 2010 (2008-11-15)

Den rödgröna förvirringen består inför 2010

Förvirringen i försöken till samarbete mellan de rödgröna partierna inför valet 2010 fortsätter.

Sahlins tidigare starka ställning i kraft av höga opinionssiffror har kraftigt försvagats i takt med hennes partis ras i opinionsmätningarna, något som tillsammans med (v):s ökning i mätningarna ger samtalen mellan (s), (mp) och (v) en ny dynamik.


Sahlin vs. Ohly, partiledare med olika målsättningar

Ohly känner vind i seglen, men måste rimligtvis inse att hans partis agerande skadar utsikterna för ett rödgrön maktövertagande 2010. Frågan är dock vad han kommer att prioritera: valseger eller det egna partiets renlärighet.

Thomas Gür (SvD) skriver intressant om denna situation:

"Grundtipset är att Sahlin måste kapa banden med Ohly, eftersom både hon och miljöpartiets ledning vet att vänsterpartiet inte kan bli en seriös koalitionspartner. I valet mellan att ta ansvar och riskera att bli impopulär eller att stå utanför och vinna röster på ansvarslös missnöjespolitik, brukar ytterlighetspartier ofta välja det senare.

Men om Sahlin kastar ut Ohly i kylan, där han ­enligt henne uppenbarligen hör hemma, kommer hon att gå tillbaka till samma position som hon under förnedrande former tvingades backa ifrån. Hon kommer då i bästa fall att gå försvagad ur en maktkamp med Ohlysympatisörerna i socialdemokratins egna led. Och utan en sådan maktkamp, men med ytter­ligare en reträtt i bagaget, kommer hon att framstå som svagare ändå."

Även jag tror att Sahlin, Ohly & co har målat in sig i ett hörn. De rödgröna är belastade av såväl (v):s status som ett missnöjesparti på vänsterkanten som (s) kultur av minoritetsregerande. Frågan är om det inte kommer att krävas ytterligare en mandatperiod med Alliansen förrän de rödgröna i opposition förmår att samla sig i ett trovärdigt regeringsalternativ (om det ens då kommer att vara möjligt).

Vänsterns agerande är skadligt. Visserligen ser jag hellre en Alliansregering även från 2010, men om den skulle förlora valet 2010 så vill jag att den nuvarande oppositionen i regeringsställning ska ta sitt ansvar för landets bästa. Vad vi nu ser hända mellan de rödgröna partierna bådar inte gott för Sverige om Alliansen inte vinner 2010.


Sahlins ställning som partiledare

Tommy Rydfeldt ifrågastätter vad som kommer att hända i (s):s ledning till följd av dalande siffror över partiets opinionsstöd och Sahlins minskande popularitet:

"Vad händer om alliansen går om trekanten i opinionen? Och dessutom drar ifrån?

Hur säkert sitter då Mona Sahlin? Med tanke på att hon från början hade många emot sig sitter hon lösare än någon annan (s) ledare före henne.

Kommer hon inte bara bli första partiledare som inte blev statsminister utan den första som aldrig fick leda sitt parti i ett val?"

Eftersom Sahlins chanser att kunna presentera ett samlat regeringsalternativ inför 2010 tycks små, särskilt efter det att Alliansen suttit still i båten medan havet stormat medan de rödgröna träter inbördes, är det rent av troligt att (s):s partiledare kommer att finna sitt parti i opposition även efter valet.

Problemet för (s) vad gäller ledarskapsfrågan är att även om Sahlin har ifrågasatts internt av delar av partiet så går hon från en situation där hennes parti haft stort opinionsstöd till att tappa i stöd. Att i detta läge byta ut henne skulle ytterligare försvaga partiet inför valet eftersom väljarna vill ha en stabil ledning av landet i orostider. Inte nog med att avsaknaden av ett tydligt rödgrönt alternativ kommer att vara en belastning, väljer (s) att byta ut Sahlin så vore det att skapa ytterligare ett stort trovärdighetsproblem inför 2010. Avsaknaden av självklara ledaralternativ inom (s) gör knappast saken bättre. Fel tidpunkt för ledarbyte med andra ord.


Mina förutsägelser vad gäller de rödgröna partierna inför 2010

Vad de ej partitrogna väljare som överväger att rösta på dem vill ha från oppositionen i detta läge är ett trovärdigt alternativ till Alliansen: man vill se dem kompromissa sig fram till en motsvarighet till Alliansen i opposition.

Vikten av att samarbeta i tider av ekonomisk oro skadar de rödgröna oppositionspartierna kollektivt i opinionen. På vissa punkter kommer dessa partier att komma överens och lansera detta som mer än det är värt. Exakt vad väljarna har att vänta av en rödgrön regering, inklusive hur ministerposter kommer att fördelas, kommer inte att vara tydligt inför 2010 års val, vilket kommer att skada dem, men är det bästa de kunnat uppnå.

Sahlin sitter kvar fram till valet, men kickas om man inte lyckas får tillräckligt underlag för regering efter valet. Ohly sitter stabilt vid rodret för ett vänsterparti med ökat väljarstöd, men som ifrågasätts utifrån. Miljöpartiet kommer varken att gå upp eller ner i opinionen då det har bundit sig vid (s): missnöjda (s)-väljare går till (v), (sd) eller Allianspartierna.


Läs mer: SvD

Ohly går för långt om vigseltvång

Vänsterpartiets Lars Ohly gör idag klart i flera intervjuer att hans parti vill ta ifrån trossamfund vigselrätten om dessa inte genomför samkönade vigslar, detta även om en sådan samkönad vigsel skulle gå tvärt emot den tro varpå trossamfundet vilar.

Jag delar Lars Ohlys vilja (och på denna punkt instämmer den överväldigande majoriteten av riksdagens ledamöter från höger till vänster) att få samkönade relationer att likställas inför lagen med särkönade, men att som Ohly vill påtvinga trossamfund att handla utifrån denna åsikt är att gå för långt. Den viktiga distinktion som man måste göra här är att den enskilda människan tvingas leva med lagstiftningen medan man kan välja att gå ur ett trossamfund om man inte delar de uppfattningar som organisationen bygger på.

Att man utifrån en religiös grund inom vissa trossamfund gör skillnad på olika typer av relationer är en del av det paket som man accepterar när man går med i en sådan organisation; accepterar man det inte så finns det i vårt relativt fria samhälle trossamfund som har en annan inställning, om man nu är religiöst lagd.

Eftersom vi i Sverige har tvångsmedlemskap i religiösa organisationer lika lite som i andra frivilliga organisationer kan man fråga sig om man inför sin samkönade vigsel inte borde ta sig en tankeställare kring om man delar sitt trossamfunds inställning i frågan snarare än att uppröras över att organisationen följer sina trossatser. Eller skulle Lars Ohly även åberopa diskriminering om han som vuxen man inte får gå med i flickscouterna?

Läs mer: SvD, DN, Sydsvenskan, Realtid, VK